Förlossningen

Allt gick kanon. Som hämtat ur en skolbok. Värkarna började förra fredagsnatten, stannade av på lördagen (vilken klassiker va) och sen gick slemproppen på söndagen. Det körde igång på allvar på söndagskvällen. Exakt en vecka efter beräknat datum. Man har ingen aning om innan om hur intensivt ont det faktiskt gör. Det enda som hjälpte var att andas lugnt och att veta att värken tar slut om nån halvminut eller så. Ni som hoppas att TENS-apparaten är räddningen – sorry, den hjälper noll.

Vägrade åka in på SöS förrän det bara inte gick längre. Man vill ju inte gå och vanka i nån korridor. Så vi drog in vid halv tre på natten, för att få det sanslöst glädjande beskedet att jag var öppen 5 cm. Jippie! Sen började allvaret, absolut ondast gör det 6-7 cm och då svävar man verkligen i helvetet. Epiduralen blev min räddning. Halleluja. Skulle inte överlevt utan den. Det vet jag, för den tog inte på ett ställe och SATAN vilken smärta!!! Att ha den smärtan överallt vågar jag inte ens tänka på.

Vi höll bara på i 15 timmar. Kändes inte som lång tid, timmarna flöt ihop. Man tappar tidsuppfattningen. Trodde jag krystade i fem minuter, men det var tydligen en timme! Pappan höll på att avlida, hatar sjukhus. Tror han led lika mycket psykiskt som jag gjorde fysiskt. Well, nu är lillplutten Peo ute och han är SÅ fin!